Jag insåg en dag att mitt hem kändes generiskt. Vardagsrummet såg fint ut på bilder, men när jag gick in kände jag ingen glädje. De flesta möbler och prydnader hade jag köpt av praktiska skäl, eller för att de “passade in”.
Ett konkret exempel: jag hade en kudde som var helt rätt enligt alla regler. Jag såg den i en inredningstidning, köpte den, och när gäster kom kommenterade de den med “åh, så fin!”. Men jag? Jag kände inget särskilt. Den var inte mjuk, inte inbjudande, inte bekväm – bara något som stod där och tog plats.
Det var först när jag började reflektera över vad jag verkligen tycker om som något förändrades. Jag började byta ut saker en efter en – en kudde här, en lampa där. Jag behöll bara det som gav mig glädje, som jag faktiskt kände för. Det kunde vara en enkel kopp, ett ljus med doft jag älskar, eller en tavla som får mig att le.
Plötsligt kändes hemmet inte bara vackert på ytan, det kändes levande. Mitt hem blev mitt, inte bara ett hem jag “skulle tycka om”. Jag märkte också att jag började uppskatta små rutiner mer – att tända ljuset på kvällen, dra upp gardinerna och verkligen se på rummet jag lever i.
Hemmet speglar oss mer än vi tror. När vi omger oss med saker vi verkligen älskar, blir vardagen rikare och mer personlig. Det handlar inte om perfektion, utan om autenticitet och glädjen i det lilla.